Nationalstadsparken i kikaren.JPG

I Nationalstadsparken finns det mycket att se – totalt över 325 fågel, varav 105 häckar årligen. Foto: Pontus Fall.

Grafiskt element

Nationalstadsparken i kikaren

 

2014-03-25

Stockholms Ornitologiska förenings Tisdagsklubb har anordnat fågelvandringar i Nationalstadsparken i 25 år. Följ med en kylig morgon i mars på en tur i Norra Djurgården.

På buss 40 avslöjas fågelentusiasterna av sina kikare och stativ. Vid ändhållplatsen Stora Lappkärrsberget synar ledaren Henrik Waldenström gruppen.

– Det blir en liten grupp i dag, säger han.

Det är en sanning med modifikation. De drygt 30 personer som trotsat kylan utgör ändå en tillräckligt stor grupp för att Henrik och ledarkollegan Rolf Vestberg behöver använda headset och förstärkare för att nå ut till församlingen.

Klockan är halv sju och det är fortfarande minusgrader. Henrik säger att han visserligen förstår den som tycker att det är för kallt, men uppmanar alla att anteckna dagens skörd av fågelobservationer.

Gruppen påbörjar sträckan Lappkärret-Stora skuggan-Lillsjön på Nora Djurgården. Det går i maklig takt, för det blir många stopp då det finns så många fåglar att notera. Rolf Vestberg utbrister med jämna mellanrum: ”En stjärtmes! Starar! Där borta – tre hägrar”. Han behöver inte ens lyfta kikaren, utan artbestämmer dem snabbt även när de bara tecknar sig som ett streck på himlen. Han identifierar dem utifrån rörelsemönstret och beskriver fåglarnas färd över himlen som en sportkommentator. Ibland gestaltar han fåglarnas rörelser eller slänger ur sig en fråga till församlingen (”Hur många ägg lägger ringduvan?”).

Henrik Waldenström är mer lågmäld och med ett astigmatiskt synfel kan han inte förlita sig lika mycket på sin syn. Han använder sig av sin skarpa hörsel och kan artbestämma fåglar på knappt hörbart fågelkvitter.

På Djurgården är det möjligt att se så gott som alla Sveriges ugglearter, men bara kattugglan och berguv häckar här. När det gäller kattugglan finns dessutom Sveriges största population på Djurgården med 25–30 revirhävdande hannar.

Rätt omgående får vi syn på en kattuggla som sticker ut sitt huvud ur en av ekarnas håligheter. Och visst förtjänar den sitt namn.

– Den ser ut som katten Gustaf, konstaterar Henrik. Men när den får ungar ska man hålla avstånd, för då kan den bli väldigt aggressiv.

Klockan närmar sig åtta och det är dags för medtagen morgonfika vid Stora skuggans amfiteater.

– Det här är det bästa på hela turen, inflikar Lasse Berglund.

Det här är femte året som han går på Tisdagsklubbens vandringar.

– Men i det här gänget räknas jag fortfarande som en gröngöling. Det finns gott om erfarna rävar här. 

En person, som kanske skulle kunna beskrivas som en erfaren räv, är Inger Cedborg. Hon kom med på vandringarna i höstas när hon gick i pension, men har varit fågelintresserad i årtionden. Efter pensionen har hon fördjupat sig i ornitologi vid Linnéuniversitetet och Stockholms Universitet.

– Visst är det tufft att gå upp så tidigt, men man kommer ut på ett sätt som man annars inte skulle göra, säger hon.

Vandringen fortsätter. Vi får lära oss mer om vråkarnas attackpositioner, om ekarnas grundläggande betydelse för Djurgårdens insekter och fåglar, och om hur Djurgårdsförvaltningen förser vissa av ekarna med nät för att skydda de biologiska värdena.

Klockan börjar närma sig nio, och det är dags att summera dagen. De som följde Henriks uppmaning om att ta anteckningar har ett försprång när alla arter ropas ut för det blir en lång lista med allt från knölsvanar, knipa, storskrak och gröngölingar till duvhök, tofsvipor och havstrut.
– En bra dag, sammanfattar Henrik Waldenström.  


 

Skriv ut